Kvalitet på högskolor och universitet skiftar kanske mer än man tror – till och med mellan utbildningar på samma lärosäte. Beroende på vad du läser varierar allt från antal föreläsningar, laborationer, studiebesök… även lärarnas allmänna tillgänglighet varierar. Dessutom kan det vara stor skillnad mellan likadana utbildningar på olika skolor där kurser, kursinnehåll, litteratur och upplägg kan vara helt annorlunda varandra. Det senare behöver ju dock inte vara dåligt på något sätt så länge det uppfyller målet om att alla som tar en biologexamen skall ha samma slutliga kunskap oavsett vart man läser. Eller?

Utbildning är ett pussel!
Bild återfinns @ quality-one.com

Kvaliteten på högskolan innefattar många saker som tillsammans ger hög kvalitet och ett bra slutresultat. En självklar del är lärarens kompetens och förmåga att lära ut och engagera. Ett annat är valet av kurslitteratur och kursernas innehåll – programmets röda tråd. Det handlar också om antal föreläsningar, lokaler och studiemöjligheter. Framför allt så gäller det att kurserna i ett program är sammanhängande – att saker inte upprepas allt för många gånger, eller att kurserna hanteras som skiljda bitar istället för del av ett större pussel. Det fungerar exempelvis inte att en kurs ställer högre kunskapskrav än vad föregående kurser gett… precis som att en kurs inte heller skall ställa för låga krav än föregående kurser då kanske man istället ställer sig frågan: Varför läser jag det här?.

Att svenska högskolor och universitet är beroende av statliga medel och att omfattningen i sin tur beror på antal studenter i ett visst program är väl ändå lite skevt? Hade det inte varit bättre om alla program på en utbildningsnivå får samma summa (?), oavsett om det är 30 eller 8 studenter? Då skulle alla få samma chans till kvalitet och alla ligga på samma nivå, inte sant? För att reglera antal program en högskola sedan kan erbjuda är således inte längre beroende av ekonomiska svårigheter men istället på ett regelverk över hur många studenter som faktiskt studerar under ett antal år – säg en cykel på tre. Om Sverige verkligen skall vara ett solidariskt land, där högskolan och universitetet är öppna för alla svenska medborgare, torde det vara en bra strategi. Med detta i åtanke så kan man också fundera på om inte alla problem med studentbostäder skulle minska när alla högskolor och universitet får samma förutsättningar att skapa utbildningar med kvalitet, för är det inte därför? Är det inte därför studenter hellre söker till Chalmers i Göteborg än Högskolan Väst i Trollhättan? Eller KTH i Stockholm istället för Högskolan Dalarna eller Linnéuniversitet i Kalmar? För att man har en uppfattning om att vissa universitet är bättre än andra, dem har mer studenter och mer resurser. Idag är det sant, imorgon behöver det inte vara så.

Högskolor och universitet borde bedömas på sin kvalitet och för att göra en kvalitetsbedömning som håller så krävs det en jämförelse mellan skolor med lika resurser och ekonomi, en ekonomi som i sin tur beror på antal sökande. Att en skola är populärare än en annan borde inte ge mer pengar i kassan. Men man måste fortfarande inse att den ekonomiska jämställdheten inte nödvändigtvis innebär lika kvalitet. Läraren är en oerhört viktig pusselbit i att göra en utbildning innehållsrik, omtyckt och givande. Det är från läraren som man får uppfattningen om ny kunskap. I grund och botten handlar det kanske om berättarkonst. Läraren måste vara bra på att berätta för att elever skall bli intresserade och stanna intresserade av ett ämne. Det handlar inte om att läraren måste vara rolig, inte alls, men att skapa engagemang hos elever och studenter är en egenskap som syns i varje lärare som älskar det hon/han gör. Om din mattelärare tycker om sitt jobb så tycker även du själv att matematik nog är ganska bra ändå.

Igår landade vi åter på svensk mark efter att ha befunnit oss på Sardinien i närmare tre veckor. ABB:s projekt SAPEI, som jag tidigare skrivit om, är nu i sitt slutskede – en länk med total nominell effekt på 1000 MW.

När vi steg av flyget och satte oss i bilen på väg hemåt regnade det ner så häftigt att det var som ett vattenfall snarare än regn. Men vi fann det skönt att komma hem till huset, varmt, gästingivande och hemma. Flygresan upp (och ner) var tärande, flyg var försenade, connections nästan missade och allt som allt väldigt stressande. En fråga som jag ställer mig själv är hur flygbolag/resebolag beräknar den tid som behövs mellan byten. Vi hade två byten på vår resa, vardera knappt en timma lång, med försenade flyg och tiden det tar att bara ta sig ut ur flygplanet lämnar inte mycket över för en lunch. Jag förstår att snabbmatsrestaurangerna längs Arlanda-vägen går med vinst.

Det som gjorde mig mest besviken i Italien var bristen på engelsk litteratur. Jag finner det väldigt rogivande att gå in i en bokaffär fylld med böcker och hitta något riktigt spännande. På hemresan kom jag dock över en artikel som berättade om dåtidens flygresor i början av förra seklet närmare bestämt 1930-talet. Den öppnar så här:

”Back in the 1930s, air travel was slow, but the trip was a real adventure, a flight over the world’s landscapes, from the rice fields of Tonkin to the Dodecanese. A fortunate few experienced this unique trip.”

Art Aviation, Air France, 1939 (Källa)

Den fortsätter sedan med att berätta om hur en Guy Desjardins (16) flyger från Hanoi till Marseille 1938; en flygresa som tar sex dagar. Sex dagar i luften (?), kanske du tänker. Men nej, det är inte mindre än 16 stopp på vägen där dem får njuta av middagar och kultur som sträcker sig längs halva jordklotet. 1938 var flygresor fortfarande något för ”överklassen” och dem välbärgade, Guys enkelresa gick på € 8 200.

Kanske borde man visa mer tacksamhet över att flyg inte tar så lång tid i dagsläget (?), men de hade i alla fall lyxen att njuta av en riktig måltid. Jag avslutar detta inlägg med ett citat från John Fowles ”The French Lieutenant’s Woman” publicerat hos bokbloggen 101 Books som jag läser mer eller mindre dagligen; en bok jag definitvt lägger högt upp på min ”To Read”-lista (!).

The supposed great misery of our century is the lack of time; our sense that, not a disinterested love of science, and certainly not wisdom, is why we devote such a huge proportion of the ingenuity and income of our societies to finding faster ways of doing things–as if the final aim of mankind was to grow closer not to a perfect humanity, but to a perfect lightning flash.

Excerpt from The French Lieutenant’s Woman by John Fowles

HVDC, eller ”High Voltage Direct Current” (Sv. Högspänd Likström), är inte en speciellt ny uppfinning. Det som trots allt är intressant är kanske hur få människor som känner till begreppet – än mindre vet vad det innebär. HVDC handlar om att överföra likström över långa avstånd samtidigt som man undviker de förluster som uppstår genom traditionell växelström. Även om tekniken funnits länge (kommersiellt sedan 1954) så är det först på senare år som det tagit vind i seglen… bokstavligt. HVDC har blivit en teknologi som framhäver dem förnyelsebara energikällorna och möjliggör förflyttning av energi från avlägsna vattenfall till storstadens centrum. Under The Skin, HVDC simplified, är mitt försök att göra HVDC mer förståeligt.

________________________________________________________________________________________

HVDC är en teknologi som är relativt ny men som trots det har gjort stora framsteg. Hjärtat av HVDC är ventilen. Det är ventilen som tillåter möjligheten att bilda likström av växelström (och vice versa). Genom HVDC:s historia har funnits tre olika typer av ventiler som haft sina olika fysikaliska och elektriska egenskaper.

Mercury Arc Valve, Image @ atomicmpc.com.au

(1) Jonventilen var den första typen av ventil som användes inom HVDC. Den hade tidigare använts till mycket annat, bl.a. inom järnvägen (eng. länk). Jonventilen uppfanns 1902 av Peter Cooper Hewitt, den första ”statiska” jonventilen kom att användas inom högspänd likström först 1954 då länken ABB Gotland togs i drift. Mer information återfinns på en.wikipedia.org (eng. länk). Redan innan jonventilen fanns det en alternativ AC/DC-konversering möjlig genom tunga roterande motorer, således ingav jonventilen en nästan vördnadsbjudande åsyn att vara mindre, tystare, vibrationsfri, tillförlitlig och effektiv (eng. källa). Jonventilen tillverkas inte längre, till stor del pga det mycket giftiga kvicksilver som var kärnan i ventilen. Den allra största HVDC-stationen som byggdes med jonventiler var Nelson River Bipole (eng. länk) med en totaleffekt på 1GW. De sista jonventilerna i Nelson River byttes ut så sent som 2004.

Thyristor Valve, Image @ en.wikipedia.org

(2) Tyristorventilen togs fram under 1970-talet och kom att ersätta jonventilen inom HVDC. Tyristorventilen är en statisk halvledare som i dagsläget är en del av världens största HVDC-överföring i Kina på +/- 800 kV DC. Det som gör tyristorn så användbar är det faktum att den kan ”tändas” när som helst över en positiv halvperiod och den släcks sedan automatiskt när den negativa halvperioden tar vid. Detta gör att man med stor tillförlitlighet kan skapa en likström och styra storleken på effektöverföringen. En ensam tyristor har en spänningstålighet på omkring 9 kV. I HVDC-applikationer seriekopplas flertalet tyristorer tillsammans för att öka kapaciteten. Idag används tyristorer inom HVDC huvudsakligen till så kallade ”bulk transmissions”, stabila, stora överföringar så som vattenkraft och mycket höga effektnivåer.

IGBT Valve Stacks, Image @ it-material.de

(3) IGBT-ventilen är den senaste i raden av komponenter att bygga upp HVDC. IGBT:n kom att användas inom HVDC under slutet av 1990-talet i samband med att ABB introducerade sin ”HVDC Light”-teknologi. Till skillnad från tyristorn kan IGBT:n även stängas av och inte bara tändas. Således skapar det möjligheten till snabbare och mer finjusterad tillförsel av elkraft. Huvudsakligen har HVDC Light marknadsförts för att stabilisera svaga nät och för att stabilisera tillförseln av vindkraft på elnätet. IGBT-ventilen har inte lika hög kapacitet som tyristorn och således används både tyristorn och IGBT:n i dagens tillämpningar för att tillgodose ett stort område.

För två dagar sedan satt jag på tåget hem från jobbet när chefen ringde. Samtalet:

Jag: Hej, det är Johanna.

Chefen: Hej, det är *******.

Chefen: Italien. Sardinien. Alhgero. Kan du åka vecka 30-31?

Det var först när jag kom hem på kvällen som jag insåg att vecka 30-31 faktiskt är redan nästa vecka (!). Stationen som ligger på Sardinien är del i projektet SAPEI som är en länk mellan Sardinien och det italienska fastlandet. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om SAPEI och bl.a. de tekniska framsteg som gjorts i samband med projektet. Det skall bli både spännande och intressant att åter besöka stationen som jag 2009 var nere vid i samband med min andra co-op period.

När jag ringde upp commissioningchefen så blev jag glatt överraskad att han mindes vem jag var. Han erkände dock att han inte hade gjort kopplingen att det var samma Johanna.

Jag lyckades övertala sambon att följa med på resan, två veckor på Sardinien tackar man kanske inte nej till. Men känner jag min kära rätt så skulle han hellre vistats två veckor på antarktis.