Igår landade vi åter på svensk mark efter att ha befunnit oss på Sardinien i närmare tre veckor. ABB:s projekt SAPEI, som jag tidigare skrivit om, är nu i sitt slutskede – en länk med total nominell effekt på 1000 MW.

När vi steg av flyget och satte oss i bilen på väg hemåt regnade det ner så häftigt att det var som ett vattenfall snarare än regn. Men vi fann det skönt att komma hem till huset, varmt, gästingivande och hemma. Flygresan upp (och ner) var tärande, flyg var försenade, connections nästan missade och allt som allt väldigt stressande. En fråga som jag ställer mig själv är hur flygbolag/resebolag beräknar den tid som behövs mellan byten. Vi hade två byten på vår resa, vardera knappt en timma lång, med försenade flyg och tiden det tar att bara ta sig ut ur flygplanet lämnar inte mycket över för en lunch. Jag förstår att snabbmatsrestaurangerna längs Arlanda-vägen går med vinst.

Det som gjorde mig mest besviken i Italien var bristen på engelsk litteratur. Jag finner det väldigt rogivande att gå in i en bokaffär fylld med böcker och hitta något riktigt spännande. På hemresan kom jag dock över en artikel som berättade om dåtidens flygresor i början av förra seklet närmare bestämt 1930-talet. Den öppnar så här:

”Back in the 1930s, air travel was slow, but the trip was a real adventure, a flight over the world’s landscapes, from the rice fields of Tonkin to the Dodecanese. A fortunate few experienced this unique trip.”

Art Aviation, Air France, 1939 (Källa)

Den fortsätter sedan med att berätta om hur en Guy Desjardins (16) flyger från Hanoi till Marseille 1938; en flygresa som tar sex dagar. Sex dagar i luften (?), kanske du tänker. Men nej, det är inte mindre än 16 stopp på vägen där dem får njuta av middagar och kultur som sträcker sig längs halva jordklotet. 1938 var flygresor fortfarande något för ”överklassen” och dem välbärgade, Guys enkelresa gick på € 8 200.

Kanske borde man visa mer tacksamhet över att flyg inte tar så lång tid i dagsläget (?), men de hade i alla fall lyxen att njuta av en riktig måltid. Jag avslutar detta inlägg med ett citat från John Fowles ”The French Lieutenant’s Woman” publicerat hos bokbloggen 101 Books som jag läser mer eller mindre dagligen; en bok jag definitvt lägger högt upp på min ”To Read”-lista (!).

The supposed great misery of our century is the lack of time; our sense that, not a disinterested love of science, and certainly not wisdom, is why we devote such a huge proportion of the ingenuity and income of our societies to finding faster ways of doing things–as if the final aim of mankind was to grow closer not to a perfect humanity, but to a perfect lightning flash.

Excerpt from The French Lieutenant’s Woman by John Fowles

För två dagar sedan satt jag på tåget hem från jobbet när chefen ringde. Samtalet:

Jag: Hej, det är Johanna.

Chefen: Hej, det är *******.

Chefen: Italien. Sardinien. Alhgero. Kan du åka vecka 30-31?

Det var först när jag kom hem på kvällen som jag insåg att vecka 30-31 faktiskt är redan nästa vecka (!). Stationen som ligger på Sardinien är del i projektet SAPEI som är en länk mellan Sardinien och det italienska fastlandet. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om SAPEI och bl.a. de tekniska framsteg som gjorts i samband med projektet. Det skall bli både spännande och intressant att åter besöka stationen som jag 2009 var nere vid i samband med min andra co-op period.

När jag ringde upp commissioningchefen så blev jag glatt överraskad att han mindes vem jag var. Han erkände dock att han inte hade gjort kopplingen att det var samma Johanna.

Jag lyckades övertala sambon att följa med på resan, två veckor på Sardinien tackar man kanske inte nej till. Men känner jag min kära rätt så skulle han hellre vistats två veckor på antarktis.

SAPEI är italienska Ternas senaste stora projekt. Det är en HVDC Classic med sjökabel som kopplar samman fastlandet strax söder om Rom med Sardinien. Terna anlitade ABB och Prysmian för att leverera HVDC-stationerna respektive sjökabeln.

Bild lånad från Terna.

Att stationen slutligen är igång tycker jag personligen är verkligt intressant, dels för att jag själv varit en del av processen. När jag under en av arbetsperioderna under min utbildning arbetade jag vid ABB HVDC:s avdelning för kontrollsystem och var ansvarig för framtagning av utbildningsmaterial för Ternas personal. I slutet av september 2009 befann jag mig tre veckor nere i Italien på båda siter (stationer) och föreläste – en riktig upplevelse som jag skrivit om tidigare under min förra bloggadress.

Det stora med projektet är dock sjökabeln. Sjökabeln som levererades av Prysmian, ett ledande kraftkabel företag, är ett genombrott på flera punkter. Det är den hittills längsta kraftkabeln för sjöläggning som har så hög effekt som 1 000 MW (därmed också den kraftfullaste kabeln på 500 kV). Kraftlänken som binder samman fastlandet med Sardinien är tänkt att huvudsakligen transportera överbliven vindkraft från Sardinien istället för att Italien skall behöva importera kraft från angränsande länder. Att Terna tog på sig denna utmaning har således lett till den första förläggningen av sjökabel på ett havsdjup på över 1 500 m (1 640 m specifikt).

Mer information om SAPEI återfinns på Ternas tillägnade hemsida: SAPEI.it (English)

________________________________________________________________

SAPEI is the HVDC Classic cable link between the Italian mainland and Sardinia. The cable between the two stations have boasted many records: (1) It is the longest power sea cable at 1000 MW, (2) it is the deepest in the world at 1 640 m, (3) it is the most powerful 500 kV cable, and it connects the two largest converter stations in Italy.

More information regarding the SAPEI project can be found at Ternas dedicated homepage: SAPEI.it (English)