Även om arbeta heltid är långt ifrån lika tidsödande som att studera heltid (än så länge i alla fall), så är det alltid skönt med helg. Jag får känslan av att helgdagarna går långsammare – och att man får massa tid till att göra det som man bara vill. Konstigt, på ett sätt, det verkar som om ordspråket ”tiden går fort när man har roligt” inte riktigt stämmer.

Förutom jobbet på ABB så har jag en hel del ”hobbies” på fritiden. Det svåraste är nog att avsluta någonting – men samtidigt går det i perioder. Jag kan skissa i blyerts varje kväll i två veckor, sedan göra något helt annat i lika lång tid. Just nu är jag mitt uppe i ett antal stickprojekt med den händelse att min kära syster väntar barn(!), man får hoppas att det uppskattas av den lille till vintern. Men jag har på senare tid också tagit steget från blyerts och tusch i mitt måleri, till akryl på duk.

Mitt första stora projekt till köket är nu upphängd och klar – en köksserie som illustrerar molekylstrukturen hos några typiska köksvaror. Kanske kan du gissa dig till någon av dem?

Mina föräldrar skiljde sig när jag var sex. Sedan dess spenderade jag och mina systrar varannan helg hos far som flyttade till en lägenhet i grannstaden. Jag minns varje lördagsmorgon; far arbetade delvis som tidningsutbud och när han kom hem på morgonen ställde han sig och gjorde pannkakor och plättar. Vi brukade alltid sedan tävla om vem som orkade äta flest, med noggrann koll på ställningen.

Det var inte en stor lägenhet – men jag minns hur jag alltid trivdes där. Inte långt ifrån låg en stor skivbutik och jag minns när vi efter en dag kom hem med Cartoons’ Toonage – nyligen släppt! Far hade en sådan klassisk stereo med flera ”steg” och en skivblandare – Toonage blev en stående gäst och spelades jag vet inte hur många gånger. När jag tänker tillbaka så tror jag att Toonage nog var en av de få album där jag faktiskt tyckte om majoriteten av låtarna som erbjöds. Att dansa i fars vardagsrum till ”Witch Doctor” och ”Aisy Waisy” … jag undrar vad han tyckte… för jag kunde absolut spela den om, och om igen. Men det är klart – vi var ju bara där varannan helg så han kunde kanske stå ut.

Men så en tid senare fick vi inbrott. De hade stulit det mesta av värde (men det värsta av allt) de hade stulit stereon. Jag minns inte när detta var, men Toonage låg fortfarande i skivblandaren. Sedan dess lyssnade jag inte mer på Toonage, det var innan MP3-spelare och digital musik, och att få tag på ett par år gammalt skivalbum är ju inte det lättaste. Jag brukade slänga ett öga på skivhyllorna – men fick aldrig syn på den igen.

Nu har det gått ytterligare flera år – året är 2011. Sittandes på ett hotellrum i Tyskland kommer jag plötsligt att tänka på ”det där albumet som var så ”catchigt””. Ett ord: Spotify. Klicka på bilden nedan och dansa loss tillbaka till 90-talet!

(c) hitparad[dot]se

And for the record. I still love this album.

På stationen går dagarna ganska långsamt. Det händer inte speciellt mycket, men det är inte heller tanken. De enda ljuden runt omkring är från arbetsmaskiner från den grannliggande byggplatsen och vinden som viner. Men den här veckan har vi haft en objuden gäst. Varje morgon kommer h*n på besök, en svart fågel som skiner i morgonsolen. Den sätter sig på en av de parkerade bilarna – knackar försiktigt på vindrutan. Ibland strosar h*n över biltaket eller sitter still på backspegeln.

Black Bird (Källa)

Jag finner mig själv frågandes, hur det kommer sig att h*n återkommer varje morgon. Det påminner mig om de ”vanor” man gärna tar sig för. Sedan jag kom hit ner till Papenburg nu senast så har jag alltid ätit lunch på samma fik…– deras varma baguetter är inte att förakta. Varje dag gick jag dit, beställde en baguette och en kopp kaffe. Då baguetten är slut har jag suttit kvar, smuttat på kaffet och läst i den senaste boken: The Passage av Justin Cronin. En mörk historia, lite blandning av konspirationsteorier möter sanning, möter katastrof… men än så länge har jag en bra bit kvar. Fortsättningen läser jag på flygplanet hem imorgon – efter en tre timmar lång bilresa så känns en flygplansstol, en kopp kaffe, och The Passage precis rätt. Synd bara att dem inte har några varma baguetter.

Bild designad av vladstudio[dot]com (c) – for eurovision[dot]tv

Igår var det finalen av Eurovision Song Contest – Europas största (och enda) tvprogram som enligt global[dot]nytimes[dot]com engagerar närmare 100 miljoner människor. Min uppfattning av Tyskland är att relativt många faktiskt följer Eurovision här – med stor entusiasm, jag undrade således igår när jag satte på tv:n på hotellrummet, hur många fler på hotellet som såg på samma kanal…

Jag tycker alltid det är roligt att se ESC, inte för att alla låtar nödvändigtvis är bra – men det visar verkligen på de skiljda kulturer och hur brett Europa är. Att sedan vissa östeuropeiska länder fått det lite om bakfoten… och liknar Europa som en motpol mot Soviet: ”We freed ourselves from the Soviet Empire through song. Now we will sing our way into Europe!” (Estlands premiärminister, 2001) det är ju en annan sak.

Men för en gång skull gjorde Sverige den bästa uppvisningen på flera år (!) – och vi hamnade på tredje plats!

Mina personliga favoriter i årets ESC: Finland .. Irland.. Danmark.. Frankrike

(c) Johanna Ivarsson, 2011

Michelangelo, en av de stora renässansmästarna…. jag minns fortfarande känslan av att titta upp mot taket i sixtinska kapellet och se de skarpa färgerna, och hur guiden berättade hur Michelangelo hade krävt användandet av den dyra azurblå färgen… Typiskt var det kanske, då han egentligen inte ville ta sig an jobbet – men skall det göras så skall det göras ordentligt! (Min typ av mentalitet)

Själv har jag aldrig varit så mycket för porträttmålning, det är svårt att fånga in det som gör bilden ”levande”, så mycket enklare, således, att måla mer mot fantasy/serieteckning. Men så, när jag införskaffade ett par tuschpennor för line art så började så smått experimentera, tills dess att jag tog mig an detta ”stora” projekt i mitten på februari: Michelangelo, i prickar. Originalbilden återfinns här – jag vet inte riktigt vad jag är mest nöjd med, hela bilden blev bättre än förväntat och ett bra avslut på denna helg och april månad. Klicka på bilden för större upplösning.

_______________________________________________________________________________________

Michelangelo, one of the great men of the renaissance… I still remember the feeling of looking up at the ceiling of the sistine chapel and see all those colours. Not to forget, the guide telling us how Michelangelo demanded the use of the expensive azure blue… Typical, perhaps, since he did not want to take on the job to begin with – but shall it be done, it shall be done properly! (My kind of mentality)

Personally, I have never been much for portrait painting, it is a skill in itself to be able to capture the ”essence” and ”life” – so much easier then, to paint more fantasy/comic oriented pieces. But then came the day when I bought myself som line art pens and started to experiment – in the middle of February I took on the biggets project yet: Michelangelo, all out of dots. The original image can be found here – click the above image for greater resolution, and a horde of dots.