Försöker vi gå tillbaka till förindustriell era? Kan vi lyckas? Ibland funderar man på hur människan kunde välja sot, smuts och grå himmel framför ett klarblått himlavalv med hantverk som största tillverkning. Är det så enkelt som girighet? Profit? The Crimson Petal and the White utspelar sig i viktorianska London – men det är inte ur ett 1800-tals perspektiv, Michel Faber målar en fängslande berättelse ur vårat perspektiv – kan dagens samhällsfrågor speglas i industrins framväxt för närmare 200 år sedan? Kanske.

Paul @ freedigitalphotos.net

The world has outgrown its quaint rural intimacies, and now it’s the modern age: an order is put in for fifty cakes of Coal Tar Soap, and a few days later, a cart arrives and the order is delivered. How that soap came to exist is no question for a modern man. Everything in this world issues fully formed from the loins of a benign monster called manufacture; a never-ending stream of objects of graded quality, of perfect uniformity – from an orifice hidden behind veils of smoke. You may point out that the clouds of smut from the factury chimneys of Hammersmith and Lambeth blacken all the city alike, a humbling reminder of where the cornucopia really comes from. But humility is not a trait of the modern man, and filthy air is quite good enough for breathing; its only disadvantage is the film of muck that accumulates on shop windows.

But what use is there, the shop-keepers sigh, in nostalgia for past times? The machine age has come, the world will never be clean again, but oh: what compensation!

- Ur The Crimson Petal and the White av Michel Faber.

Hade man tankar om miljö och samhällskritik även i Viktorianska London? Eller ser vi bara likheten för att det är skrivet med ett facit i hand? Fanns det konsumptionshysteri innan industrialiseringen, och kanske ännu viktigare, kan vi lägga den bakom oss?

Hur jag märkte att jag kom till Tyskland: Avfartsskyltarna från motorvägen skiftade från holländska ”Uit” till tyska ”Auffhart”. Motorvägen ligger rak och platt inför ett minst lika platt landskap – man förstår att majoriteten av hus är i tegel och inte trä – var är skogarna? Det enda som kan liknas vid en skog, vad gäller höjd, är alla hundratals vindkraftverk som syns vart än ögat går.

Germany (c) Johanna Ivarsson 2011

Papenburg är en stad på omkring 30 000 invånare, en mysig stadskärna med lagda stengator och floden Ems som delar den på mitten. Här sitter jag på hotell i två veckor framöver och skall arbeta i den närliggande stationen utanför Diele. Just nu är jag här för att lösa av en kollega, än så länge finns det således sällskap när man skall ut och äta – tur var väl det att jag köpte med mig en bok från flygplatsen The Crimson Petal and the White av Michel Faber. Förhoppningsvis blir det en intressant läsning om kvällarna.

Det är sällan man läser om Ludvika i de stora tidningarna i Sverige. Fram tills i måndags det vill säga – då belyste Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson Ludvika och ABB:s verksamhet inom högspänd likström mot en bättre värld:

Högspänd likström är kanske inte det första vi tänker på när det handlar om svenska uppfinningar. Det är lättare att tala om sådant som går att begripa. Ett kullager, en skiftnyckel eller en till och med en separator.

Ändå tillhör tekn

iken för att transportera elektrisk kraft som högspänd likström de viktiga svenska uppfinningarna. Viktig därför att den tillåter kontrollerad överföring av el över långa sträckor med små förluster. Viktig därför att den gör att kraften i en norrländsk älv kan strömma ur ett eluttag i Vårgårda. Och viktig för att den högspända likströmmen är en svensk exportframgång. [...]

Läs hela artikeln på aftonbladet.se :

LÄNK

_______________________________________________________________

It is not very often that the swedish town of Ludvika is mentioned in the swedish press. Until monday that is  – when the editorial article in the swedish newspaper Aftonbladet had a piece telling just how favourable HVDC is and its importance to swedish export. The article was written by Ingvar Persson.

Vad är kvalitet? – Det beror på vem du frågar. När jag var på kurs tidigare i veckan så fick vi en hel del olika synpunkter i ämnet:

• Kvalitet är nöjd kund.
• Kvalitet är att göra rätt saker vid rätt tillfälle.
• Kvalitet är att arbeta strukturerat.
• Kvalitet är synonymt med lång produkthållbarhet.
• Kvalitet är standardiserat arbete.
• Kvalitet är att arbeta med smarta lösningar – standardiserade arbetssätt.
• Kvalitet är medvetet arbete genom hela tillverkningsprocessen.

Kvalitet är ett svårdefinierat ord, eller kanske snarare ett ord med subjektiv betydelse. Överlag kanske dock kvalitet har att göra med ”ordning och reda” och standardiserade arbetsmetoder – effektivisering av processen utan att det uppstår oönskade fel. Det är, kan jag tycka, ett arbetsmoment som borde finnas subtilt och implicit i varje aktivitet. På min arbetsplats arbetar vi kontinuerligt med kvalitet och verksamhetsutveckling.

För mig personligen ligger dokumentation mig nära om hjärtat. Dokumentation skall vara saklig, den skall vara strukturerad och den ska absolut inte vara rörig. Att således finna ett moment beskrivet identiskt i tre olika instruktioner är inte synonymt med kvalitet och effektivitet. Det är inte representativt av ett system i samarbete – snarare tre olika separata identiteter som anser att det gott och väl kan stå ”här med”. Det är bara rent slöseri med papper att ha tre instruktioner om vardera, för exempelvis, 50 sidor med 10 % unikt material som leder till att du måste använda dig av 150 sidor istället för om möjligt 70 sidor med helt unikt material.

Men jag kan förstå svårigheten i att strukturera ett gångbart dokumentationssystem. För det krävs nästan att man både är författaren, dokumentationsansvarig och slutanvändare – vilket inte kan vara det lättaste att få in i en heltidstjänst. Det är ju också svårt att komma in i ett befintligt system, helst skulle jag bara vilja börja om från början. Men i längden är det naturligtvis ohållbart om man har X antal tusen dokument att hålla reda på, än mindre hålla uppdaterade. Den stora risken med kvalitetsarbete är att man arbetar ambitiöst i början, sedan blir man bekväm.. tar en genväg och *poff* så är kvaliteten som man arbetat för borta. Att ständigt ha ett kvalitetstänk är viktigt, det är också därför vi på min arbetsplats har flera granskare för publicerande av dokument för att upprätthålla kvaliteten i vår dokumentation. Problemet kommer till vems ansvar är det att hålla kvalitet? Du har ett dokument på 100 sidor att granska, samtliga granskare läser hälften och antar sedan att övrigt ”det är nog lika bra som de första 50 sidorna” – eller ännu värre ”det har nog någon annan läst.”

**Bild lånad från blogs.msdn/willy-peter_schaub

SAPEI är italienska Ternas senaste stora projekt. Det är en HVDC Classic med sjökabel som kopplar samman fastlandet strax söder om Rom med Sardinien. Terna anlitade ABB och Prysmian för att leverera HVDC-stationerna respektive sjökabeln.

Bild lånad från Terna.

Att stationen slutligen är igång tycker jag personligen är verkligt intressant, dels för att jag själv varit en del av processen. När jag under en av arbetsperioderna under min utbildning arbetade jag vid ABB HVDC:s avdelning för kontrollsystem och var ansvarig för framtagning av utbildningsmaterial för Ternas personal. I slutet av september 2009 befann jag mig tre veckor nere i Italien på båda siter (stationer) och föreläste – en riktig upplevelse som jag skrivit om tidigare under min förra bloggadress.

Det stora med projektet är dock sjökabeln. Sjökabeln som levererades av Prysmian, ett ledande kraftkabel företag, är ett genombrott på flera punkter. Det är den hittills längsta kraftkabeln för sjöläggning som har så hög effekt som 1 000 MW (därmed också den kraftfullaste kabeln på 500 kV). Kraftlänken som binder samman fastlandet med Sardinien är tänkt att huvudsakligen transportera överbliven vindkraft från Sardinien istället för att Italien skall behöva importera kraft från angränsande länder. Att Terna tog på sig denna utmaning har således lett till den första förläggningen av sjökabel på ett havsdjup på över 1 500 m (1 640 m specifikt).

Mer information om SAPEI återfinns på Ternas tillägnade hemsida: SAPEI.it (English)

________________________________________________________________

SAPEI is the HVDC Classic cable link between the Italian mainland and Sardinia. The cable between the two stations have boasted many records: (1) It is the longest power sea cable at 1000 MW, (2) it is the deepest in the world at 1 640 m, (3) it is the most powerful 500 kV cable, and it connects the two largest converter stations in Italy.

More information regarding the SAPEI project can be found at Ternas dedicated homepage: SAPEI.it (English)