Kvalitet på högskolor och universitet skiftar kanske mer än man tror – till och med mellan utbildningar på samma lärosäte. Beroende på vad du läser varierar allt från antal föreläsningar, laborationer, studiebesök… även lärarnas allmänna tillgänglighet varierar. Dessutom kan det vara stor skillnad mellan likadana utbildningar på olika skolor där kurser, kursinnehåll, litteratur och upplägg kan vara helt annorlunda varandra. Det senare behöver ju dock inte vara dåligt på något sätt så länge det uppfyller målet om att alla som tar en biologexamen skall ha samma slutliga kunskap oavsett vart man läser. Eller?

Utbildning är ett pussel!
Bild återfinns @ quality-one.com

Kvaliteten på högskolan innefattar många saker som tillsammans ger hög kvalitet och ett bra slutresultat. En självklar del är lärarens kompetens och förmåga att lära ut och engagera. Ett annat är valet av kurslitteratur och kursernas innehåll – programmets röda tråd. Det handlar också om antal föreläsningar, lokaler och studiemöjligheter. Framför allt så gäller det att kurserna i ett program är sammanhängande – att saker inte upprepas allt för många gånger, eller att kurserna hanteras som skiljda bitar istället för del av ett större pussel. Det fungerar exempelvis inte att en kurs ställer högre kunskapskrav än vad föregående kurser gett… precis som att en kurs inte heller skall ställa för låga krav än föregående kurser då kanske man istället ställer sig frågan: Varför läser jag det här?.

Att svenska högskolor och universitet är beroende av statliga medel och att omfattningen i sin tur beror på antal studenter i ett visst program är väl ändå lite skevt? Hade det inte varit bättre om alla program på en utbildningsnivå får samma summa (?), oavsett om det är 30 eller 8 studenter? Då skulle alla få samma chans till kvalitet och alla ligga på samma nivå, inte sant? För att reglera antal program en högskola sedan kan erbjuda är således inte längre beroende av ekonomiska svårigheter men istället på ett regelverk över hur många studenter som faktiskt studerar under ett antal år – säg en cykel på tre. Om Sverige verkligen skall vara ett solidariskt land, där högskolan och universitetet är öppna för alla svenska medborgare, torde det vara en bra strategi. Med detta i åtanke så kan man också fundera på om inte alla problem med studentbostäder skulle minska när alla högskolor och universitet får samma förutsättningar att skapa utbildningar med kvalitet, för är det inte därför? Är det inte därför studenter hellre söker till Chalmers i Göteborg än Högskolan Väst i Trollhättan? Eller KTH i Stockholm istället för Högskolan Dalarna eller Linnéuniversitet i Kalmar? För att man har en uppfattning om att vissa universitet är bättre än andra, dem har mer studenter och mer resurser. Idag är det sant, imorgon behöver det inte vara så.

Högskolor och universitet borde bedömas på sin kvalitet och för att göra en kvalitetsbedömning som håller så krävs det en jämförelse mellan skolor med lika resurser och ekonomi, en ekonomi som i sin tur beror på antal sökande. Att en skola är populärare än en annan borde inte ge mer pengar i kassan. Men man måste fortfarande inse att den ekonomiska jämställdheten inte nödvändigtvis innebär lika kvalitet. Läraren är en oerhört viktig pusselbit i att göra en utbildning innehållsrik, omtyckt och givande. Det är från läraren som man får uppfattningen om ny kunskap. I grund och botten handlar det kanske om berättarkonst. Läraren måste vara bra på att berätta för att elever skall bli intresserade och stanna intresserade av ett ämne. Det handlar inte om att läraren måste vara rolig, inte alls, men att skapa engagemang hos elever och studenter är en egenskap som syns i varje lärare som älskar det hon/han gör. Om din mattelärare tycker om sitt jobb så tycker även du själv att matematik nog är ganska bra ändå.