Matematik har aldrig varit min starka sida, och att sitta och räkna ut ett strömvärde, en resistans eller magnetism gav mig aldrig speciellt mycket. Detta kom tillbaka till mig idag när jag satt med på föreläsning av Lennart Harnefors på jobbet när han sa att han alltid försökt trycka på anledningen bakom de beräkningar vi gör… och att det på högskolor/universitet allt för ofta bara blir ”räkna ut kapacitansen” – utan någon underliggande mening. Det känns lite som när man lär sig räkna i första klass – och man sitter och räknar antal äpplen som blir över när ”Ola” tagit två och delat lika med ”Eva”…

Nu när jag tänker tillbaka så var det nog därför som jag valde att satsa på ett jobb som commissioning ingenjör det första efter min examen – utveckling och ”beräkning” det kan jag ägna mig åt senare i livet. Min handledare uttryckte sin förvåning med att säga att han minsann trodde jag skulle söka mig till en beräkningsavdelning. Någonstans tror jag han har rätt. Det märkte jag inte minst idag på förläsningen med Lennart då vi spenderade de första tre timmarna med att repetera jw och laplace (tänk hur snabbt man glömmer alla integrerings”regler” och annat när man inte sitter vid skolbänken var dag!). Men det är den sista timmen som ledde upp till att jag skriver i detta nu – under sista timmen kom vi in på state-space modelling (ett uttryck jag inte tidigare hört).

Men så började han prata om överföringsfunktioner… och jag väcktes ur den ”dvala” man så lätt hamnar i under långa föreläsningar. Reglerteknik och tanken på att man kan kontrollera omvärlden runt omkring, beräkna och förutse hur den beter sig – det har fascinerat mig ända sedan jag tog kursen i reglerteknik med Anna-Karin Christiansson vid Högskolan Väst för närmare två år sedan. Kanske inte så konstigt att mitt examensarbete var så inriktat heller – och jag minns fortfarande hur Anna-Karin, som förblivit för mig en stor inspiration, kom fram i högskolans korridorer och sa med självsäker röst: ”Så när kommer du och blir min doktorand?”

Jag har aldrig sett mig själv som teoretiker och inte heller som en doktorand. Men jag börjar bli allt mer säker på mig själv när jag ibland låter tankarna sväva: ”kanske skulle jag läsa en Master i reglerteknik så småningom.”

Nästa vecka bär det av ner till Trollhättan. Från början hade jag inte tänkt att jag skulle ta mig tid till att medverka på avslutningshögtiden – men så fick jag ett mejl i veckan från programansvarig som sade att jag var inbjuden att ta emot utbildningens stipendium för ”årets examensarbete”. Kanske ser jag Anna-Karin då, och kanske släpper jag kommentaren att en vacker dag, då kanske jag doktorerar i reglerteknik.